Idag höjer jag långfingret mot hela världen
2 april
Rehabiliteringscentret
Den första april åkte vi till ett projekt som skulle få mig att skrika ut till hela förbannade världen. Hur snäll den är och att människan förmodligen är världens smartaste varelse. I detta fall? Knappast. Besöket på rehabcentret var minst sagt intressant, rörande, inspirerande samtidigt som det gjorde mig ledsen och ordet frustration fick plötsligt en helt ny innebörd.
Att Ghana inte är särskilt handikappanpassat visste jag redan innan jag åkte, men med den färska vetskapen som snart skulle få vila i min ficka, gör mig rasande. Att de människor som utifrån en diagnos de själva inte kan rå för, får sitta där i ett hörn, bakom låsta dörrar pga okunskap. Error. Systemfel. Om man är psykiskt sjuk eller fysiskt handikappad, får man knappt ingen hjälp här. Jag läser om meningen jag skrev nyss, om och om igen. Vill inte se, vill inte tro, men vi kan inte undvika sanningen i Modestos ögon. Mannen över rehabcentret. De lever på människorna runtomkring dem. De lever på donationer. Ingen vill finnas där för att ge dem bidrag. Okunskap, återigen. Mannen får mer eller mindre gå runt och tigga utanför centret för att de alla ska få mat i sina magar.
Hela livet har man ständigt fått höra sanningens hårda ord, såväl bakom stängda dörrar som på gatorna. Det finns en av två kategorier och den lyder ”Bry dig inte om han, hon, det för den är ingenting, bara mad.”
Jag skriker inombords.
Tre par plaststolar under ett gigantiskt träd. Modesto, Linnéa och jag med filmkameran i mitt knä. Bandet lät sig reca i 45 minuter och han svek oss då inte med att besvara våra frågor. Han visade oss sedan runt och vi fick såklart chansen att plåta omgivningen.
Skam för världen.
Skam och dra helvete över dem som påstår att ordet värdelös bör passas som efternamn på dessa människor.
Vidriga okunskap.
Jag skäms.
Rehabiliteringscentret
Den första april åkte vi till ett projekt som skulle få mig att skrika ut till hela förbannade världen. Hur snäll den är och att människan förmodligen är världens smartaste varelse. I detta fall? Knappast. Besöket på rehabcentret var minst sagt intressant, rörande, inspirerande samtidigt som det gjorde mig ledsen och ordet frustration fick plötsligt en helt ny innebörd.
Att Ghana inte är särskilt handikappanpassat visste jag redan innan jag åkte, men med den färska vetskapen som snart skulle få vila i min ficka, gör mig rasande. Att de människor som utifrån en diagnos de själva inte kan rå för, får sitta där i ett hörn, bakom låsta dörrar pga okunskap. Error. Systemfel. Om man är psykiskt sjuk eller fysiskt handikappad, får man knappt ingen hjälp här. Jag läser om meningen jag skrev nyss, om och om igen. Vill inte se, vill inte tro, men vi kan inte undvika sanningen i Modestos ögon. Mannen över rehabcentret. De lever på människorna runtomkring dem. De lever på donationer. Ingen vill finnas där för att ge dem bidrag. Okunskap, återigen. Mannen får mer eller mindre gå runt och tigga utanför centret för att de alla ska få mat i sina magar.
Hela livet har man ständigt fått höra sanningens hårda ord, såväl bakom stängda dörrar som på gatorna. Det finns en av två kategorier och den lyder ”Bry dig inte om han, hon, det för den är ingenting, bara mad.”
Jag skriker inombords.
Tre par plaststolar under ett gigantiskt träd. Modesto, Linnéa och jag med filmkameran i mitt knä. Bandet lät sig reca i 45 minuter och han svek oss då inte med att besvara våra frågor. Han visade oss sedan runt och vi fick såklart chansen att plåta omgivningen.
Skam för världen.
Skam och dra helvete över dem som påstår att ordet värdelös bör passas som efternamn på dessa människor.
Vidriga okunskap.
Jag skäms.
