Vill skriva, men lyckas inte hitta orden.
Jag lever i jazz, jag lever i det förflutna, jag lever i eufori, jag lever i saknad, jag lever i hoppet, jag lever i framtid, jag lever i fruktansvärd längtan. Bort. Bort från gråa mönster, bort från tysta samhällen utan vilja och passion. Bort från dem som nöjer sig men ändå klagar. Bort från sådant som bara sänker ner alla andra i mörka Jante gropen. Man blir jävligt mörkrädd men samtidigt väldigt stark. Jag vill och hoppas innerligt på att jag aldrig möter den dagen och blir en av er. Som slutar tro.
Jag har en dröm inombords. Och den talar högre för varje dag som går nu. Det är därför snart dags för att lyfta sina vingar på nytt. Dags att följa den inre rösten återigen.